Patric Eghammer
Patric Eghammer


Flj mig p Facebook

Prenumerera

Frfattarcentrum

Mina gitarrer

 

Min första elgitarr var en Emperador. Det var en Fender Stratocaster-kopia med lönngreppbräda och kropp i sunburst. Ända sedan dess har jag hållit Stratocaster-formen som en av de allra mest fulländade gitarrformerna. Så modern, så assymetrisk, så sexig.

På våren i sexan köpte jag en Vantage Witch, som jag hade spanat in mig på i Marcel-katalogen. Idag tycker jag att det var en mycket ful elgitarr. Då kunde jag inte tänka mig något snyggare.

Under högstadiet bytte jag upp mig till en Squier Stratocaster by Fender, en replika på en årsmodell 57 med lönngreppbräda. Jag hade lyssnat en del på Claptons dubbel Just One Night där han poserar med sin ”blackie” på omslagets framsida. Nu fick jag en nästan exakt likadan. Jag beställde den från Elmelids musik i Höör, som då var en musikaffär i en liten tegelvilla i ett villaområde. Min klass- och spelkompis Palles morbror hade sagt att detta var södra Sveriges bästa musikaffär.

Jag med min JV ”Blackie” 1985 på musiklinjen i Malmö

Efter ett tag fick jag för mig att försöka få gitarren ännu mer lik Claptons genom att göra åverkan på den med hjälp av vatten, eld, olja, filar och knivar. Jag var alltså tidigt ute med att få gitarren ”road worn” eller ”relic” som det brukar heta idag. Jag minns att kompisarna i reggaegruppen Fritt Fall hånade mig för detta. En sommar fick jag kontakt med gitarrnörden Björn Engstrand i Gränum, en man som kom att bli min guru när det gäller elgitarrer och förstärkare. Han besatt tekniskt kunnande från sitt jobb på Volvo i Olofström och hade spelat i dansband i många år. Hans stora idoler var The Shadows och The Spotnicks, men han hade även lyssnat en del på Janne Schaffers senaste, förstod jag, Blå passager och röda vågor, och hade plockat ut flera melodier från den, något som ökade min beundran. Han hjälpte mig att slipa ner huvudets framsida och ersätta Squier-loggan med en fejkad Fender Stratocaster-logga. Nu var gitarren så lik Claptons Blackie som var möjligt. Men på gymnasiet lät jag montera in en Seymour Duncan JB humbucker i stalläget och sedan även byta ut halsen mot en Westone med rosewood-greppbräda. Det var min gitarrlärare på gymnasiet, Thomas Hallberg, som hade tipsat om denna sköna och prisvärda hals. Något senare lackade jag gitarren vit med hjälp av Gränums bil-lack, bytte ut plektrumskyddet till ett treskikts och skaffade en single coil pickup som fick ersätta humbuckern. I detta utförande behöll jag gitarren i många år.

Halsplattan, kroppen, stämskruvar, jackplatta, stall, halsmicken och pottar är väl det enda som nu är original på min JV från 1983.

Så här ser gitarren ut idag, Olympic White (egenhändigt spraylackad och klarlackad inklusive krakelerad) och mintgrönt plektrumskydd:

När jag kom in på musikhögskolan 1987 tänkte jag att jag skulle skaffa ett riktigt superinstrument. Det blev en speciallbeställd Telecaster av Örjan Åberg i Malmö 1992. Han delade verkstad med den nu legendariske Johan Gustafsson. Halsen var flat och lite bredare än normalt. Halsen var genomgående. Halsmicken var Seymour Duncan PAF och stallmicken en Seymour Duncan Hot Rails. Gitarren använde jag de flesta gig med Björnson band under nittiotalet. För ett antal år sedan sålde jag den. Men saknaden efter en Telecaster växte inom mig.

En dag såg jag en japantillverkad Fender Telecaster, en 50-årsjubileumsmodell från 1996. Jag reste till Lund, provspelade guran och langade upp 6000 kr (har jag för mig). Jag blev mycket nöjd. Gitarren hade en cool färg, Surf Green, och var lätt i kropp och lättspelad. Jag bytte ut stallmicken till En Seymour Duncan Jerry Donahue för att få lite mer country-twang.

I mitt liv har jag hela tiden haft perioder då musiken legat nere. Då har jag mest ägnat mig åt skrivande. En sådan period hade jag när jag återvände till Karlskrona 2014. Då var jag inne på att göra mig av med i princip alla mina instrument och förstärkare. Telecastern såldes till en man på Stumholmen här i stan. Jag ångrar väl inte affären, men jag insåg ändå att mitt liv skulle bli tomt utan en Telecaster.

Hösten 2015 fick jag en riktig knäpp och nytändning när det gäller gitarrer. Jag fick för mig att jag skulle investera en del av de pengar som jag hade fått efter att ha sålt min lägenhet i Malmö. En summa på cirka 50 000 investerades i gitarrer. En del av dem har jag sålt vidare, men några har jag kvar och tänker aldrig göra mig av med. En av de allra skönaste elgitarrer jag någonsin spela på är en av dem, en sunburst Fender Customshop 50s Dutone, Limited Edition.

Gitarren ovan är min favorittele, en Custom Shop relic med Twisted Tele-pickuper.

I denna veva skaffade jag även en Malmberg, tillverkad i Korea. Ända sedan högstadiet hade jag drömt att få äga en Malmberg. Jag hade sett Beno Zeno i Dag Vag spela på en och Rolf Wikström. Jag tyckte att Malmberg-designen absolut kunde mäta sig med Fender Stratocaster. Jag hade faktiskt försökt göra en egen variant av en Malmberg i träslöjden, men det slutade med att jag fick en kropp för assymetrisk och felmätt för att kunna färdigställas med hals och andra delar. Gitarren jag nu äger är som sagt gjord i Korea under överinseende av Göran Malmberg. Den är ett fantastiskt instrument, både vackert och skönt att spela på.

Jag har även några akustiska gitarrer. En Yuichi Imai från 1982, som jag aldrig kommer göra mig av med. Jag köpte den begagnad i Lund för 4000 kr. Idag är den väl värd närmare femton. Jag minns att jag befann mig i Olofström. Min gymnasiekompis Torkel skulle hämta och ta med sig gitarren från Lund och sedan komma och hälsa på mig i Olofström. Vi hade ett musikaliskt projekt ihop. När han klev av tåget i Älmhult kom han på att han glömt gitarren på tåget. Han var helt förkrossad och jag led med honom. Pappa ringde till SJ och berättade om missödet. Det slutade med att gitarren kom tillbaka till mig några dagar senare efter en vända till Stockholm T&R.

Jag har under de senaste åren även provat att sätta ihop egna gitarrer utifrån delar. Det har hittills blivit två Stratocastrar, en Blackie, som en kompis har köpt, och en Mary Kay White, se nedan. Det roligaste har nog varit att lacka kropparna med allt vad det innebär av sandpapprande, porfyllning, spraya på sealer, lacka och polera. När det gäller Mary Kay-kroppen blev jag riktigt nöjd med resultatet.