Patric Eghammer
Patric Eghammer


Flj mig p Facebook

Prenumerera

Frfattarcentrum

Recensioner

Skolade debutanter

Vattenringar – Kreativt skrivande i Växjö

En pastor från Karlshamn, en journalist från Oskarshamn och en sjuksköterska från Kalmar – det är några av dem som har gått kursen Kreativt skrivande vid Växjö universitet. I den nya antologin Vattenringar kan man läsa ett urval av deras texter. Förlaget Växjö University Press passar dessutom på att ge ut diktsamlingar av Vasilis Papageorgiou och Mariam Naraghi, två poeter med Växjöanknytning.

Poeten och kritikern Magnus William-Olsson hävdade i sin essäbok Det är för att jag har lärt mig av Homeros att ungefär 100 000 svenskar har gått någon form av skrivarkurs på universitet, folkhögskola eller studieförbund. Exakt hur korrekt den siffran är vet jag inte, men att åtskilliga tusen har gått kurs för att bli författare eller bara lära sig skriva bättre är ett faktum.
Författaryrket har de senaste femton, tjugo åren blivit något man utbildar sig till. Av det tiotal debutanter som de stora förlagen släpper fram varje år kommer det stora flertalet mer eller mindre direkt från antingen Skrivarlinjen på Skurups folkhögskola eller Nordens Författarskola på Biskops-Arnö. För dem som redan har debuterat, eller just ska göra det, finns ytterligare ett steg i utbildningshierarkin: kursen Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Vi har därmed fått en litterär medelklass, människor med examen i författande. Vad det betyder för litteraturen på sikt – mer strömlinjeformade texter eller författare med större hantverkskunnande – återstår att se.
På sistone har även Växjö universitet hakat på trenden – sedan ett par år tillbaka erbjuder Institutionen för humaniora en kurs i kreativt skrivande. Huvudlärare är litteraturvetaren, översättaren och författaren Vasilis Papageorgiou. Han har också varit redaktör för den nya antologin Vattenringar, där sju av studenterna från kursen medverkar. Samtliga antologibidrag är delar av större projekt – här finns både romanutdrag och urval från diktsamlingar.
Glädjande nog har de medverkande uppmuntrats att skriva i vitt spridda genrer; Louise Berglund inleder med avskalad, kärnfull bekännelselyrik, Madeleine Johansson bidrar med inledningen till en Harry Potter-inspirerad (?) fantasyroman och Maria Ingemarsson ger oss ett smakprov ur vad som verkar vara en glesbygdsskröna med existentiell botten. Det mesta i Vattenringar känns genomtänkt och välputsat, även om det mellan varven – som ofta i debutantantologier – blir en smula naivt och klyschigt. Två av de medverkande, prosaisten Patric Eghammer och poeten Mariam Naraghi, är dock ett par klasser bättre än de andra.
Eghammer låter oss ta del av inledningen till en ungdomsroman som bär arbetsnamnet Lennon i Holjekroken. Det är en mycket underhållande och stilsäkert berättad historia om en mellanstadiekille i Olofström. Tillsammans med sina kompisar bildar han rockbandet The Blusters, skränfockarna. Med en något begränsad coverrepertoar – en handfull låtar av Noice och Gyllene Tider – gör det nystartade bandet snart succé, åtminstone på Blekinges fritidsgårdar. För Eghammers unge hjälte är musiken dock bara ett verktyg för att nå det verkliga målet: att skaffa flickvän. Det är svårt att inte känna med det prepubertala discotrevandet, vi har väl alla någon varit där. Igenkänningsfaktorn, humorn och det lättillgängliga språket borde göra Eghammers roman intressant för vilket förlag som helst.
Mariam Naraghis dikter – som finns att läsa i både Vattenringar och i en separat diktsamling, Bekännelse på Landbrogatan – övertygar också. Det rör sig nästan uteslutande om prosalyriska ögonblicksbilder, vardagliga nedslag från livet i stora och små städer.

Karlskrona, Växjö, Teheran och New York är några av de platser som Naraghi betraktar med sin lyriska blick. Ofta är tonfallet vänligt och lekfullt humoristiskt; naivistiska trivselpoeter som Per Lindberg och Petter Lindgren är två tänkbara inspirationskällor. Naraghi har särskild fallenhet för innovativa, gärna överraskande poetiska bilder. Exempelvis kan riksväg 23 glimma ”som en utrullad nylonstrumpa ända bort till Döderhult”. Naraghi tycks ibland bli så hänförd i sitt bildskapande – fullt förståeligt – att hennes dikter tappar i tyngd. Likväl är Bekännelse på Landbrogatan väl i klass med de större förlagens debuter. Naraghi har för övrigt fått Kulturrådet vid Växjö universitets pris.
Vattenringar är alltså som de flesta debutantantologier: en smula spretig och ojämn, men med ett par lysande höjdpunkter. Att både antologin och Naraghis debutdiktsamling kommit på ett nystartat lokalt förlag, Växjö University Press, är förstås särskilt glädjande. Det kronobergska litteraturlivet ser ut att ha fått en välbehövlig nytändning.

Petter Bengtsson, Smålandsposten, 6 feb 2008

 

 

Lennon i Holjekroken

 

Landet barndom i backspegeln

Jag lyfts från min plats i läsfåtöljen och släpas över en dammig landsväg innan jag till slut landar i en släckt och skitig källarlokal på rätt avstånd ifrån verkligheten. Så tänds lysrören, elgitarrer kopplas in i högresta vidunder med volymreglagen toppade.

Basen stäms, en trummis står på tå och räknar in; snart är världen omkullkastad i minnet av ungdomens rus. Och redan här känner många unga män igen sig, eftersom de har varit på plats, upplevt scenen och smakat på det hopp en aspirerande musiker upplever i sin replokal. Sitt andra hem.

I Patric Eghammers debutbok Lennon i Holjekroken befinner vi oss i Olofström. Medlemmarna är tolv år, men känslorna inför publikens gensvar tycks redan ha förtrollat huvudpersonen. Egentligen heter han Ludvig och det är mot honom våra blickar riktas; det är han som är det blåögda filtret genom vilket vi ser den här uppväxtskildringen. Det är tidigt åttiotal och allt kan hända. Tidsmarkörerna fungerar och det är rappt berättat. Jag skrattar högt. Lennons första band heter The Blusters, senare Extrapris. De får vara med i tv. De har framgångar, om än blygsamma. Texterna till deras låtar är samma unga, absurda texter som de flesta band suttit i malätna soffor och plitat ner. En heter Slagsmål. En annan Fisken. Flera gånger vänder jag förundrat på boken och undrar om inte författaren varit medlem i samma band som jag. Kanske skulle jag önska att det lagts lite mer krut på att hitta själva tråden i det som är Lennons uppväxt; något mer sammansatt än en utdragen anekdot (som jag misstänker är bygd på författarens barndom) där man bara återberättar konsert efter konsert, dag efter dag.

Inte mycket i texten bränner till, inga verkliga faror lurar och delar av handlingen är aningen för hastigt överspelade. Tonen känns i de passagerna väl förenklad. Dock dröjer jag mig kvar vid skildringen av en första flickvän; den där kärleken. Tankarna om en första kyss, famlandet i mörkret och orden som ständigt saknas. Att cykla förbi ett hus tolv gånger om dagen för att kanske få en skymt av den där flickan som får hjärtat att slå lite fortare. Ja, och detta att överges, men ändå överleva. Att möta framtiden. Eghammer rör sig nära inpå pojken det berättas om, och han gör det bra, men kanske är det då också ofrånkomligt att texten blir aningen pratig. Lite för rolig för sitt eget bästa. Jag frågar mig om inte det komiska måste balanseras av åtminstone någon svärta för att verkligen lysa?

Nåja. Jag avslutar boken med ett leende. Jag blir glad av den; den är rolig och, som sagt, mycket av materialet kommer att kännas igen av många. Och för dem som bor i närheten av Olofström är den säkert guld värd. Som en påminnelse om en svunnen tid; den förlorade ungdomen, alltid färgad av det lokala som hör de små samhällena till. Att läsa den är att se sig själv i backspegeln, och dit blickar jag gärna flera gånger, men kanske att Patric Eghammer då stigit upp ur det där avlägsna och komiska landet barndom och tagit sig an en mer balanserad problematik. Jag tror det finns något att bygga på.

Conny Palmkvist, Helsingborgs Dagblad, 14 sep 2009

 

Ungdomens och småsamhällets skildrare

På en ort vid namn Olofström, i ett lugnt och stillsamt villakvarter kallat Holjekroken – just där Holjeån en gång gjorde en krok – bor den tolvårige Ludvig Lennon Niklasson som har gjort sig till såväl berättare som huvudperson i sin historia om hur bandet Blusters bildas och växer sig starka på den lokala arenan.

Det är någonstans i decennieskiftet sjuttio-åttiotalet, Ebba Grön och Gyllene Tider slåss om sändningstiden i etermedia, nya begrepp som hämtmat har gjort sitt inträde och pizza har börjat konkurrera med nyttig svensk husmanskost. Det är en motsättningarnas tid i det svenska samhället där det är osäkert åt vilket håll det egentligen barkar.

Samtidigt erfar Ludvig, även kallad Lennon, personligen en motsättningarnas och vägskälens tid. Han håller på att gå från barn till tonåring och drömmar som sträcker sig bortom villakvarteret och det begränsade killgänget väcks till liv. Kännedomen om Beatles väcker drömmen om att själv skaffa ett världskänt band, liksom nyfikenheten på flickorna och önskan om att få en egen tjej kittlar Lennons sinnen.

Lennon är den helt vanlige, näst intill mesige, killen som önskar bli känd, men hur långt vågar han gå i sin identitet som bandmedlem? Hur ”punkig” och rebellisk vågar han vara utan att samtidigt hamna i konflikt med sina föräldrar? Romanens perspektiv känns fräscht då det inte faller i gropen av att klichéartat låta en alldaglig pojke skapa rockband för att därefter bli den mest populäre på skolan. I stället är Lennon just så ”fel” och mänsklig som barn som håller på att gå in i tonåren just är. Han brottas med den trovärdiga problematiken som å ena sidan säger ”uppror” å andra sidan ”lojalitet”. Därför är han så mänsklig och realistisk. Därför väcks sympatier från läsarens sida.

I Lennon i Holjekroken vägs de två brytningarnas tid habilt mot varandra av den debuterande Patric Eghammer. Författaren förmår fånga tidens ambivalenta stämning och låta den belysa barnets sökande och upptäckter, men också inre ambivalens, vilsenhet och ännu ej etablerade identitet. Okritiskt låter pojkarna därför Ebba Gröns ”Beväpna er” varvas med eget skrivna texter som ”Jag är en liten fisk, som simmar omkring och har det skönt” utan att det för dem föranleder några problem.

De paradoxala sammansättningarna och för en vuxen uppfattade som direkta krockar driver fram det komiska i det som samtidigt är en högst allvarlig och seriös berättelse. Enligt dramaturgins knep att låta den vuxne läsaren veta mer än den som upplever och berättar om händelserna, förmår Eghammer engagera läsaren på ett sådant sätt att denne går in i den både underbara och skrämmande världen frammanad genom Lennon i Holjekroken i form av ett slags déjà vu. För den som frågar sig vad det är att vara vuxen, kommer svaret kanske att vara man hunnit göra Lennons alla erfarenheter. Ty det är på direkt mänskliga känslor och livserfarenheter som Eghammer bygger sin berättelse. Alla har vi varit där. Alla vet vi till exempel vad det innebär att sträva efter första tjejen eller killen eller funderingarna kring vad som händer med kroppens utveckling. Med en naturlighet berättar Eghammer en berättelse som på något sätt är könlös, lika giltig för killar som för tjejer.

Också Lennon, som genom att återberätta, ser tillbaka på det gångna året med en viss grad av ökad erfarenhet och insikt i livet, analyserar på sitt ungdomliga sätt sin situation och berättelsen skulle kanske därmed också vara av intresse för läsare i Lennons ålder, även om den tidstypiska orden och trenderna kanske inte finns i någon kontext för dagens unga. Detta är en berättelse som har förmåga att fånga såväl yngre som äldre läsare.

Dock verkar det bitvis som om en implicit berättare döljer sig bakom den explicite återberättande Lennon. Bakom karaktärens erfarenheter och insikter är det som om en äldre och vuxen Lennon i det tysta gör sig hörd: ”Jag minns tydligt en vårkväll när jag och Erik stod uppe vid Astas med våra cyklar.” Dels Lennons förmåga att plötsligt berätta med en annan stilnivå, dels att på ett högre plan använda sig av både ett vuxen- och ett barnperspektiv för att locka fram kontrasten mellan den vuxnes och ett barns erfarenheter bryter tron på att det skulle vara den öppet återberättande Lennon som faktiskt berättar. Medvetet eller omedvetet sker stilblandningen från författarens sida och får perspektivkonsekvenser för berättelsen. Detta bidrar kanske till vuxenläsarens eventuella ifrågasättande av Lennons motiv att berätta en så lång berättelse. Skriver han ner den likt ett slags Ludvig Lennon Niklassons memoarer? För vem återberättar han? Varför berättar han? Detta kan skapa en misstänksamhet hos den tråkigt rationelle vuxenläsaren – vilket dock inte skulle ske hos barn- eller ungdomsläsaren.

Frågetecknen i berättarperspektivet påverkar dock inte den annars goda förmåga som Eghammer har att skriva dialog, framkalla tydliga karaktärer och miljöer. Med denna naturliga förmåga i kroppen är det därför synd att han vid några få tillfällen låter krångla till sina detaljbeskrivningar, vilka då och då framträder som inlärda litterära gestaltningskonstruktioner snarare än integrerade omskrivningen på ett naturligt sätt tillhörande sammanhanget. Författarens rädsla för att lita på sin naturliga förmåga till gestaltning lyser då igenom. Kanske kan det också vara ett sökande efter ”barnets språk” som i vissa fall skapar dessa tillkrånglade konstruktioner.

Andra gånger lyckas Eghammer dock just så bra som han borde med den egentliga förmåga att berätta som han besitter och som inte kräver krångliga omskrivningar: ”Jag minns att det var så där varmt som det är när det är riktigt varmt på sommaren, att man bränner sig på gatan om man tar på den.”

Dylika smärre och mindre berättarmässiga problem torde dock endast vara en utmaning för en debuterande författare med så mycket potential i sitt skrivande som Eghammer. Det är inte utan att man som läsare i denna småortens skildring drar paralleller till storstadsskildringen Underdog. På så sätt har också de små samhällena tack vare Eghammer fått sin berättare.

Anna Nyman, Tidningen Kulturen, 15 sep 2009

 

Jag vill läsa mer om Ludvig

Att gå på mellanstadiet var inte alltid så lätt. Det blir man påmind om av Patric Eghammers debutroman ”Lennon i Holjekroken”. Det är tidigt 80-tal i lilla Olofström i Blekinge. Punken har slagit igenom och de tuffa banden heter Svea Slakthus och Rosa Banan. Men 12-årige Ludvig gillar The Beatles och har därför fått smeknamnet Lennon. Tillsammans med några kompisar bildar han bandet The Blusters och drömmarna om framgång sätter fart. De unga killarna får spelningar och uppmärksamhet i både tidningar och TV. Karriären börjar ta fart – de får till och med träffa Mats Ronander – och Lennon förvånas över att livet kan vara så spännande i Olofström. Tjejer är också spännande. Snygga Jenny Ask i femman som Lennon dansat med två gånger på ett disko frågar chans. Lennon säger ja men är lite osäker på vad det innebär att ”vara ihop”. Han vinkar till henne, cyklar förbi hennes hus med jämna mellanrum och studerar bilden i skolkatalogen. Men han känner på sig att det inte räcker. Borde de inte träffas också, prata med varandra och kanske hålla hand? Författaren Patric Eghammer jobbar som musik- och svenskalärare i Malmö. För kritiker som menar att man föds till författare och att litterärt skrivande är någonting man inte kan lära sig är denna bok förmodligen en sensation – Patric Eghammer har nämligen gått två (!) skrivarkurser och tycks ha snappat upp ett och annat. Han är träffsäker i sina formuleringar och har hittat ett trovärdigt tonläge åt det 13-åriga berättarjaget. Trots onödigt många korrekturfel och konstiga val av tempus på vissa ställen vill jag läsa mer, exempelvis om hur Ludvig tar sig igenom tonåren eller möter vuxenlivet.

Erik Wikström, Gefle Dagblad, 2 dec, 2009

 

Allt under himmelens fäste

 

Fritt fall under stjärnorna – inte tillräckligt ångestladdat

Innebörden av att vara berikad med ett mänskligt intellekt skulle kunna beskrivas kort: ett smärre helvete. Så förstår man det i alla fall om man läser Patric Eghammers nya bok, hans första novellsamling, ”Allt under himmelens fäste” i vilken alla noveller kretsar kring hur det är att vara en könsvarelse, om att inte vilja binda sig men att samtidigt längta efter ett förhållande, liksom insikten om att man mitt i allt detta åldras.

Med sin språkliga förmåga uttrycker Eghammer alltså det plågsamma i att vara människa och det är inte utan att det görs i ironins grepp. Som Fredrik Lindström skrev i ”Världens dåligaste språk”: ”[…] människan är den enda biologiska varelsen som vet om att hon är en biologisk varelse.” Endast tack vare att hon är människa, har han tillgång till ett språk och till ett intellekt är hon medveten om detta och kan därför också analysera sin situation – inte alltid med positiva insikter som följd. Förmågan till språket och i relation till detta förmågan reflektera, att vara medveten och att inse avkräver ett slags ironins ansvar om självkännedom och om axlandet av insikten om svårigheten av att vara människa. Språkets och tankens möjligheter och insikter plågar och förföljer henne snarare än att skapa frihet.

Mitt i detta är det som om den enda revolt som människan kan göra mot och i sin helvetessituation är att ta ansvar och helt enkelt vägra ge upp. Hon måste vara människa och möta alla de motgångar som det innebär, vägra dödens seger över livet. Åtminstone skulle troligtvis absurdisten Albert Camus hålla med om detta. Eghammers karaktärer bebos av en seghet i uppgivenheten, skapad av krackelerade relationer, dåligt självförtroende och icke-utlevda eller oupplevda drömmar. De vägrar ge upp sin uppgivenhet och den enda lösningen symboliseras genom en bild som får tala för samlingens sammanfattande tes: för att orka leva i sin människo- och könssituation krävs katharsis i densamma (även om detta inte per automatik leder till frihet), iscensatt genom en såväl symbolisk som konkret orgasmisk onani som får stjärnorna under himlens fäste i novellsamlingen att framträda och glimma på nytt. Eghammers önskan att föra fram den lite tafatta och icke-populära, men i högsta grad mänskliga människan känns igen från hans debut ”Lennon i Holjekroken”, denna gång dock i form av en kvardröjande tafatthet hos vuxna människor. Om ett sådant barn ses med blida ögon, är det i vårt samhälle svårare att acceptera dessa drag i en vuxen kropp, någonting som en av karaktärerna i ”Allt under himmelens fäste” också är medveten om. Det finns egentligen ingenting att direkt anmärka på i denna bok, men så är det kanske också just där som bokens problem ligger. Varför får vi inte känna den totala avgrunden, frågar jag mig? Den svidande känslan i magen väcks aldrig riktigt under läsningen. Vad skulle novellerna och karaktärerna ha att förlora på att blottas ännu mer, uppvisa en vardag som var ännu djävligare? Nu vet vi att Eghammer kan skriva både romaner och noveller, men kan och vågar han också drabba på djupet?

Anna Nyman, Tidningen Kulturen, 30 maj 2010

 

Emils saga

«/…/ i vissa partier är han i klass med våra stora berättare. /…/ Berättelsen bör tilltala såväl yngre som äldre läsare.»
Inger Littberger Caisou-Rousseau
BTJ-häfte 14, 2012

En rundtur på en exotisk ö

Emil Stefansson reser som en något åldrad utbytesstudent till Island för att förkovra sig i språket och sedan erövra världen som översättare av isländska sagor! Han lämnar skånska hålan Eslöv och arbetet på den kommunala musikskolan och han lämnar, eller försöker lämna, en kvinna och minnet av flera andra kvinnor.

I Reykjavik förundras han över de många barerna och de höga priserna på mat och vin. Han lär snabbt känna människor, andra studenter, infödda och inflyttade kvinnor och män. Mest kvinnor. Emil är en romantiker och ganska mycket som vi människor är mest, vilket gör honom sympatiskt mänsklig och charmigt barnslig i sin längtan efter närhet och bekräftelse. Och hans högst seriösa jakt på ursprunget, det fornnordiska, engagerar och underhåller.

”Snart är jag 40. Då och då, när vinden ligger på från ett visst håll, kan jag förnimma en svag stank av död, förruttnelse. Det här är antagligen sista chansen jag har att göra något av mitt liv.”

Författaren Patric Eghammer är född 1969 i Olofström. Numera bor han i Malmö. Han arbetar som lärare och romandebuterade 2009 med ”Lennon i Holjekroken” som fick ett positivt mottagande av läsare och kritiker.

I ”Emils saga” tar Eghammer oss läsare med på en generös rundtur på en exotisk ö. Vi får till och med lära oss att prata isländska, om än en smula stapplande. ”Emils saga” är en social roman, trots att vi hela tiden utgår ifrån Emils tankar och resonemang i första person. Men Eghammer skriver rakt och öppet, stundtals väldigt stämningsfullt och tänkvärt. Och som sagt, han mänskliggör sina karaktärer. Man trivs helt enkelt ypperligt i den här romanens sällskap.

Stefan Whilde, Tidningen Kulturen

 

Strawberry Fields med Jenny

”[…] Eghammer lyckas väl med att gestalta den osäkre och drömmande Lennons tankar och värld. Efter en lite långsam inledning kommer man in i historien och språket flyter lätt och texten är luftigt satt. […]”

Anna Wilner, BTJ, häfte 11, 2017.

”Det är en bra och lättläst bok av Patric Eghammer, den är rolig och igenkänningsfaktorn är hög! Just att man känner igen sig i mycket gör att den passar de flesta åldrar, jag kände flera gånger, att exakt så var det! Extra bra är alla Beatles passningar som dyker upp, jag flinar flera gånger! Men det kräver att man kan sin rock n roll historia!”

Kalle Ekström, Älvdalens sockenbibliotek, bokblogg.

Läraren

«/…/ Läraren är en finstämd utvecklings- och tidsskildring med driv och lyhördhet i berättandet. Intressant är också perspektivet med lärarrollen och skolan inifrån och bakom kulisserna – en typ av berättelse man kan tycka det finns för lite av.»

Helhetsbetyg: 4.Henric Ahlgren

BTJ häfte 15 2017